Waktu Solat Sunat Rawatib Dan Qadhanya

AL-NAWAWI DALAM RAUDHAH AL-TALIBIN 1/337-338

Fasl pada Menyatakan Waktu-waktu Solat Sunat Rawatib

Solat sunat rawatib terbahagi kepada dua jenis:

Pertama: Sunat rawatib yang mendahului solat fardu. Maka masuk waktunya dengan masuk waktu solat fardu dan kekal boleh melaksanakannya selagi masih dalam waktu solat fardu. Waktu ikhtiyar bagi solat ini ialah sebelum solat fardu. Terdapat juga satu pendapat yang ganjil: bahawa waktu menunaikan sunat (sebelum) Subuh kekal sehingga matahari tergelincir.

Kedua: Sunat rawatib yang selepas solat fardu. Masuk waktunya setelah selesai menunaikan solat fardu dan tamat dengan keluarnya waktu fardu itu. Terdapat juga satu pendapat ganjil: bahawa solat witir kekal dalam kategori tunai (bukan qada’) selagi belum menunaikan solat Subuh. Tetapi pendapat yang masyhur ialah, habis waktu witir apabila terbit fajar.

Furuʿ (Cabang):

Solat sunat terbahagi kepada dua jenis:

Pertama: Yang tidak ditentukan waktunya, hanya dilakukan kerana sebab yang berlaku, seperti solat gerhana, solat istisqa’ (meminta hujan), dan tahiyyatul masjid. Jenis ini tidak termasuk dalam kategori solat yang boleh diqada’.

Kedua: Yang ditentukan waktunya, seperti solat hari raya, dhuha, dan sunat rawatib yang mengikuti solat fardu. Dalam soal qada’ bagi solat ini terdapat beberapa pendapat:

  1. Pendapat al-Azhar: ia boleh diqada’.
  2. Pendapat kedua: tidak boleh diqada’.
  3. Pendapat ketiga: jika solat itu berdiri sendiri (bukan ikut solat fardu) seperti solat hari raya dan dhuha, maka boleh diqada’; tetapi jika ia merupakan pengiring (mengikut solat fardu) seperti sunat rawatib, maka tidak boleh diqada’.

Jika kita berkata bahawa ia boleh diqada’, maka pendapat yang masyhur ialah: ia boleh diqada’ pada bila-bila masa.

Pendapat kedua: Solat siang boleh diqada’ selagi matahari belum terbenam, dan solat malam yang tertinggal diqada’ selagi belum terbit fajar. Maka seseorang boleh mengqada’ dua rakaat sunat Subuh selama mana siang masih ada.

Pendapat ketiga: setiap solat sunat yang mengiringi solat fardu boleh diqada’ selagi belum menunaikan solat fardu yang seterusnya. Maka solat witir boleh diqada’ selagi belum menunaikan solat Subuh, dan sunat Subuh boleh diqada’ selagi belum solat Zuhur, dan yang lain-lain mengikut kaedah yang sama.

Dan dikatakan juga: penentuan ini berdasarkan kepada masuk waktu solat fardu yang seterusnya, bukan kepada pelaksanaannya.

 

AL-MAUSU‘AH AL-FIQHIYYAH AL-KUWAITIYYAH 25/284-286

Hukum Mengqada’ Sunat Rawatib Jika Tertinggal:

14 – Mazhab Hanafi berpendapat: Sunat Rawatib secara umumnya jika tertinggal maka tiada diqada’, kecuali sunat Fajar (Subuh), jika ia tertinggal bersama solat fardu Subuh. Maka boleh sunat Subuh diqada’ bersama fardhu Subuh selepas matahari terbit meninggi. Adapun, jika sunat Subuh tertinggal bersendirian, maka tidak perlu diqada’ sebelum terbit matahari kerana ia termasuk sebagai solat sunat mutlak, dan ia makruh ditunaikan selepas Subuh hingga matahari naik meninggi. Tidak sabit bahawa Nabi menunaikan sunat Subuh secara bersendirian di luar waktunya, bahkan baginda hanya mengqada’nya bersama solat fardu pada pagi hari selepas malam taʿrīs (لَيْلَة التَّعْرِيسِ).

Menurut Abu Hanifah dan Abu Yusuf, sunat Fajar tidak diqada’ selepas matahari terbit meninggi. Manakala menurut Muhammad bin al-Hasan, ia boleh diqada’ sehingga waktu Zawal, berdasarkan perbuatan Nabi yang mengqada’nya selepas matahari terbit meninggi pada pagi malam taʿrīs. Malam taʿrīs (لَيْلَة التَّعْرِيسِ) berlaku ketika Nabi pulang dari Perang Khaibar.

Bagi sunat sebelum (qabliyyah) fardu Zuhur, jika tertinggal, maka boleh dilakukan selepas solat fardu Zohor. Namun, terdapat khilaf tentang sama ada perlu dilakukan sebelum atau selepas sunat baʿdiyah. Menurut Abu Hanifah dan Abu Yusuf, dilakukan selepas sunat baʿdiyah. Manakala menurut Muhammad, dilakukan sebelum sunat baʿdiyah.

Bagi sunat rawatib lain yang tertinggal bersama fardunya, para fuqaha Hanafi berbeza pandangan: ada yang mengatakan ia tidak diqada’ bersama fardhu sama seperti tidak diqadha bersendirian, dan ini adalah pendapat yang lebih sahih (Asah). Sebahagian yang lain mengatakan ia diqada’ bersama fardu dengan dijadikan bukti yang ada tentang qadha sunat Subuh sebagi bukti untuk sunat fardhu lainnya yang terlepas bersama dengan solat fardhu bagi mengelak kekhususan sunat Fajar.

Abu Hanifah dan Abu Yusuf berdalilkan sunat Fajar tidak diqada’ jika tertinggal secara bersendirian kerana sunat secara umum tidak diqada’, kerana qada’ hanya khas bagi yang wajib. Ini Kerana qada’ itu ialah melaksanakan semisal apa yang telah diwajibkan melalui perintah (syarak). Hadis menunjukkan Nabi mengqada’ sunat Fajar secara bersama fardu, maka yang selain itu kekal atas hukum asal. Hanya diqada’ apabila bersama fardu. Ia tidak dilakukan secara berjemaah atau bersendirian hingga waktu Zawal.

Mereka juga berhujah dengan hadis yang diriwayatkan oleh Ummu Salamah r.a. yang berkata:

صَلَّى النَّبِيُّ ﷺ الْعَصْرَ، ثُمَّ دَخَل بَيْتِي فَصَلَّى رَكْعَتَيْنِ، فَقُلْتُ: يَا رَسُول اللَّهِ صَلَّيْتَ صَلاَةً لَمْ تَكُنْ تُصَلِّيهَا؟ فَقَال: قَدِمَ عَلَيَّ مَالٌ فَشَغَلَنِي عَنِ الرَّكْعَتَيْنِ كُنْتُ أَرْكَعُهُمَا بَعْدَ الظُّهْرِ، فَصَلَّيْتُهُمَا الآْنَ، فَقُلْتُ: يَا رَسُول اللَّهِ، أَفَنَقْضِيهِمَا إِذَا فَاتَتَا؟ فَقَال: لاَ

Nabi menunaikan solat Asar, kemudian masuk ke rumahku dan solat dua rakaat. Aku bertanya: "Wahai Rasulullah, apakah solat ini yang engkau tidak pernah solat sebelumnya?" Baginda menjawab: "Telah datang harta kepadaku yang menyebabkan aku terlewat daripada dua rakaat yang biasa aku solat selepas Zuhur, maka aku solatkan sekarang." Aku bertanya: "Wahai Rasulullah, apakah kita qada’ solat itu jika ia tertinggal?" Baginda bersabda: "Tidak."

Mazhab Maliki berpendapat: Tidak diqada’ solat nawafil kecuali sunat Fajar sahaja, sama ada ia bersama solat fardhu Subuh atau tidak. Diriwayatkan daripada sebahagian ulama Maliki bahawa mengqada’ solat sunat selain sunat Fajar adalah haram.

Mazhab Syafi‘i, menurut pendapat al-Azhar dalam mazhab: disunatkan untuk mengqada’ solat sunat yang mempunyai waktu (mu’aqqatah). Namun, pendapat yang berlawanan (مُقَابِل الأَْظْهَرِ) menyatakan ia tidak diqada’ jika tertinggal kerana ia adalah nawafil, maka ia menyerupai solat sunat yang tidak berkaitan waktu, yang mana tidak diqada’ jika tertinggal. Ada juga pendapat ketiga dalam mazhab Syafi‘i: jika solat sunat berwaktu itu tidak mengikut solat lain seperti Dhuha, maka boleh diqada’ kerana ia menyerupai solat fardu dari sudut berdiri sendiri. Namun jika ia mengiringi solat fardu seperti sunat rawatib, maka tidak diqada’.

Mereka berhujah untuk pendapat yang zahir dengan umum sabda Nabi :

مَنْ نَسِيَ صَلاَةً أَوْ نَامَ عَنْهَا فَكَفَّارَتُهَا أَنْ يُصَلِّيَهَا إِذَا ذَكَرَهَا

"Barang siapa yang terlupa solat atau tertidur daripadanya, maka kifaratnya ialah dia menunaikannya apabila dia ingat."

Juga kerana Nabi pernah mengqada’ sunat Fajar pada malam taʿrīs (لَيْلَةَ التَّعْرِيسِ).
Dan sabda Nabi
:

مَنْ نَامَ عَنْ وِتْرِهِ أَوْ نَسِيَهُ فَلْيُصَلِّهِ إِذَا ذَكَرَهُ

 "Barang siapa yang tertidur dari witir atau terlupa daripadanya maka hendaklah dia solatkannya apabila dia ingat." Serta hadis Ummu Salamah yang telah disebutkan.

Mazhab Hanbali berpendapat: Sunat rawatib yang tertinggal bersama solat fardu boleh diqada’ jika sedikit. Namun, jika banyak maka yang lebih utama ialah meninggalkannya kecuali sunat Fajar, ia boleh diqada’ walaupun banyak. Mereka berhujah bahawa meninggalkan qada’ apabila banyak itu lebih utama berdasarkan perbuatan Nabi pada hari Khandaq, di mana tidak dinukil bahawa baginda solat sunat antara fardu-fardu yang diqada’, kerana sibuk dengan solat fardu adalah lebih utama.

Hanabilah juga menyebut: bagi isteri dan pekerja, walaupun khusus, boleh menunaikan solat sunat rawatib bersama solat fardu kerana ia mengikuti fardu. Tidak boleh menghalang mereka daripada solat sunat kerana waktunya dikecualikan secara syar‘i seperti juga solat fardu.

---------------------- Teks Asal

الكتاب: روضة الطالبين وعمدة المفتين

المؤلف: أبو زكريا محيي الدين يحيى بن شرف النووي (ت ٦٧٦هـ)

تحقيق: زهير الشاويش

الناشر: المكتب الإسلامي، بيروت- دمشق- عمان

الطبعة: الثالثة، ١٤١٢هـ / ١٩٩١م

عدد الأجزاء: ١٢

فَصْلٌ فِي أَوْقَاتِ النَّوَافِلِ الرَّاتِبَةِ

وَهِيَ ضَرْبَانِ: أَحَدُهُمَا: رَاتِبَةٌ تَسْبِقُ الْفَرِيضَةَ فَيَدْخُلُ وَقْتُهَا بِدُخُولِ وَقْتِ الْفَرِيضَةِ، وَيَبْقَى جَوَازُهَا مَا بَقِيَ وَقْتُ الْفَرِيضَةِ. وَوَقْتُ اخْتِيَارِهَا مَا قَبْلَ الْفَرِيضَةِ. وَلَنَا وَجْهٌ شَاذٌّ: أَنَّ سُنَّةَ الصُّبْحِ يَبْقَى وَقْتُ أَدَائِهَا إِلَى زَوَالِ الشَّمْسِ.

الضَّرْبُ الثَّانِي: الرَّوَاتِبُ الَّتِي بَعْدَ الْفَرِيضَةِ، وَيَدْخُلُ وَقْتُهَا بِفِعْلِ الْفَرِيضَةِ، وَيَخْرُجُ بِخُرُوجِ وَقْتِهَا. وَلَنَا قَوْلٌ شَاذٌّ: أَنَّ الْوَتْرَ يَبْقَى أَدَاءً إِلَى أَنْ يُصَلِّيَ الصُّبْحَ. وَالْمَشْهُورُ: أَنَّهُ يَخْرُجُ بِطُلُوعِ الْفَجْرِ.
فَرْعٌ
النَّافِلَةُ قِسْمَانِ. أَحَدُهُمَا: غَيْرُ مُؤَقَّتَةٍ، وَإِنَّمَا تُفْعَلُ لِسَبَبٍ عَارِضٍ، كَصَلَاةِ الْكُسُوفَيْنِ، وَالِاسْتِسْقَاءِ، وَتَحِيَّةِ الْمَسْجِدِ. وَهَذَا لَا مَدْخَلَ لِلْقَضَاءِ فِيهِ. وَالثَّانِي: مُؤَقَّتَةٌ، كَالْعِيدِ، وَالضُّحَى، وَالرَّوَاتِبِ التَّابِعَةِ لِلْفَرَائِضِ. وَفِي قَضَائِهَا أَقْوَالٌ. وَأَظْهَرُهَا: تُقْضَى. وَالثَّانِي: لَا. وَالثَّالِثُ: مَا اسْتَقَلَّ، كَالْعِيدِ، وَالضُّحَى، قُضِيَ. وَمَا كَانَ تَبَعًا كَالرَّوَاتِبِ، فَلَا. وَإِذَا قُلْنَا: تُقْضَى، فَالْمَشْهُورُ أَنَّهَا تُقْضَى أَبَدًا. وَالثَّانِي: تُقْضَى صَلَاةُ النَّهَارِ. مَا لَمْ تَغْرُبْ شَمْسُهُ، وَفَائِتُ اللَّيْلِ مَا لَمْ يَطْلُعْ

فَجْرُهُ. فَيَقْضِي رَكْعَتَيِ الْفَجْرِ مَا دَامَ النَّهَارُ بَاقِيًا. وَالثَّالِثُ: يَقْضِي كُلَّ تَابِعٍ مَا لَمْ يُصَلِّ فَرِيضَةً مُسْتَقْبَلَةً، فَيَقْضِي الْوَتْرَ مَا لَمْ يُصَلِّ الصُّبْحَ، وَيَقْضِي سُنَّةَ الصُّبْحِ مَا لَمْ يُصَلِّ الظُّهْرَ، وَالْبَاقِي عَلَى هَذَا الْمِثَالِ. وَقِيلَ: عَلَى هَذَا الِاعْتِبَارِ، بِدُخُولِ وَقْتِ الْمُسْتَقْبَلَةِ، لَا بِفِعْلِهَا.

----------------------

الكتاب: الموسوعة الفقهية الكويتية

صادر عن: وزارة الأوقاف والشئون الإسلامية – الكويت

عدد الأجزاء: ٤٥

الطبعة: (من ١٤٠٤ - ١٤٢٧ هـ)

  • الأجزاء ١ - ٢٣: الطبعة الثانية، دارالسلاسل – الكويت
  • الأجزاء ٢٤ - ٣٨: الطبعة الأولى، مطابع دار الصفوة – مصر
  • الأجزاء ٣٩ - ٤٥: الطبعة الثانية، طبع الوزارة

حُكْمُ قَضَائِهَا إِذَا فَاتَتْ:

١٤ - قَال الْحَنَفِيَّةُ: السُّنَنُ الرَّوَاتِبُ عُمُومًا إِذَا فَاتَتْ فَإِنَّهَا لاَ تُقْضَى، إِلاَّ سُنَّةَ الْفَجْرِ إِذَا فَاتَتْ مَعَ الْفَرِيضَةِ فَإِنَّهَا تُقْضَى مَعَهَا بَعْدَ ارْتِفَاعِ الشَّمْسِ، أَمَّا إِذَا فَاتَتْهُ وَحْدَهَا فَلاَ يَقْضِيهَا قَبْل طُلُوعِ الشَّمْسِ؛ لأَِنَّهَا مِنْ مُطْلَقِ النَّفْل، وَهُوَ مَكْرُوهٌ بَعْدَ الصُّبْحِ إِلَى أَنْ تَرْتَفِعَ الشَّمْسُ، وَلَمْ يَثْبُتْ أَنَّهُ ﷺ أَدَّاهُمَا فِي غَيْرِ وَقْتِهِمَا عَلَى الاِنْفِرَادِ، وَإِنَّمَا قَضَاهُمَا تَبَعًا لِلْفَرْضِ غَدَاةَ لَيْلَةِ التَّعْرِيسِ. وَعِنْدَ أَبِي حَنِيفَةَ وَأَبِي يُوسُفَ لاَ يَقْضِيهِمَا بَعْدَ ارْتِفَاعِهَا، وَعِنْدَ مُحَمَّدِ بْنِ الْحَسَنِ أَنَّهُ يَقْضِيهِمَا إِلَى وَقْتِ الزَّوَال لِفِعْلِهِ ﷺ حَيْثُ قَضَاهُمَا بَعْدَ ارْتِفَاعِ الشَّمْسِ غَدَاةَ لَيْلَةِ التَّعْرِيسِ، وَلَيْلَةُ التَّعْرِيسِ كَانَتْ حِينَ قَفَل النَّبِيُّ ﷺ رَاجِعًا مِنْ غَزْوَةِ خَيْبَرَ.

وَأَمَّا سُنَّةُ الظُّهْرِ الْقَبْلِيَّةُ إِذَا فَاتَتْ فَإِنَّهَا تُؤَدَّى بَعْدَ الْفَرْضِ، وَقَدِ اخْتُلِفَ فِي تَقْدِيمِهَا عَلَى السُّنَّةِ الْبَعْدِيَّةِ وَتَأْخِيرِهَا عَنْهَا، فَعِنْدَ أَبِي حَنِيفَةَ وَأَبِي يُوسُفَ يُؤَدِّيهِمَا بَعْدَ السُّنَّةِ الْبَعْدِيَّةِ، وَعِنْدَ مُحَمَّدٍ يُؤَدِّيهِمَا قَبْل السُّنَّةِ الْبَعْدِيَّةِ.

وَأَمَّا بَقِيَّةُ السُّنَنِ الرَّوَاتِبِ إِذَا فَاتَتْ مَعَ فَرَائِضِهَا، فَقَدِ اخْتَلَفَ فِيهَا فُقَهَاءُ الْحَنَفِيَّةِ، فَقَال بَعْضُهُمْ: لاَ تُقْضَى تَبَعًا كَمَا لاَ تُقْضَى قَصْدًا، وَهُوَ الأَْصَحُّ. وَقَال الْبَعْضُ الآْخَرُ: تُقْضَى تَبَعًا لِلْفَرْضِ بِنَاءً عَلَى جَعْل الْوَارِدِ فِي قَضَاءِ سُنَّةِ الْفَجْرِ وَارِدًا فِي غَيْرِهَا مِنَ السُّنَنِ الْفَائِتَةِ مَعَ فَرَائِضِهَا إِلْغَاءً لِخُصُوصِ الْمَحَل.

وَقَدِ اسْتَدَل أَبُو حَنِيفَةَ وَأَبُو يُوسُفَ عَلَى عَدَمِ قَضَاءِ سُنَّةِ الْفَجْرِ إِذَا فَاتَتْ وَحْدَهَا: بِأَنَّ السُّنَّةَ عُمُومًا لاَ تُقْضَى لاِخْتِصَاصِ الْقَضَاءِ بِالْوَاجِبِ، لأَِنَّ الْقَضَاءَ تَسْلِيمُ مِثْل مَا وَجَبَ بِالأَْمْرِ. وَالْحَدِيثُ وَرَدَ فِي قَضَائِهَا تَبَعًا لِلْفَرْضِ، فَبَقِيَ مَا وَرَاءَهُ عَلَى الأَْصْل، وَإِنَّمَا تُقْضَى تَبَعًا لَهُ. وَهُوَ لاَ يُصَلِّي بِالْجَمَاعَةِ أَوْ وَحْدَهُ إِلَى وَقْتِ الزَّوَال.

وَبِالْحَدِيثِ الَّذِي رَوَتْهُ أُمُّ سَلَمَةَ رضي الله عنها قَالَتْ: صَلَّى النَّبِيُّ ﷺ الْعَصْرَ، ثُمَّ دَخَل بَيْتِي فَصَلَّى رَكْعَتَيْنِ، فَقُلْتُ: يَا رَسُول اللَّهِ صَلَّيْتَ صَلاَةً لَمْ تَكُنْ تُصَلِّيهَا؟ فَقَال: قَدِمَ عَلَيَّ مَالٌ فَشَغَلَنِي عَنِ الرَّكْعَتَيْنِ كُنْتُ أَرْكَعُهُمَا بَعْدَ الظُّهْرِ، فَصَلَّيْتُهُمَا الآْنَ، فَقُلْتُ: يَا رَسُول اللَّهِ، أَفَنَقْضِيهِمَا إِذَا فَاتَتَا؟ فَقَال: لاَ.

وَقَال الْمَالِكِيَّةُ: لاَ يُقْضَى مِنَ النَّوَافِل إِلاَّ سُنَّةُ الْفَجْرِ فَقَطْ، سَوَاءٌ كَانَتْ مَعَ صَلاَةِ

الصُّبْحِ أَمْ لاَ، وَنُقِل عَنْ بَعْضِهِمُ الْقَوْل بِحُرْمَةِ قَضَاءِ النَّوَافِل مَا عَدَا سُنَّةَ الْفَجْرِ.
وَقَال الشَّافِعِيَّةُ فِي الأَْظْهَرِ مِنَ الْمَذْهَبِ: يُسْتَحَبُّ قَضَاءُ النَّوَافِل الْمُؤَقَّتَةِ، وَمُقَابِل الأَْظْهَرِ أَنَّ السُّنَنَ الْمُؤَقَّتَةَ لاَ تُقْضَى إِذَا فَاتَتْ، لأَِنَّهَا نَوَافِل، فَهِيَ تُشْبِهُ النَّوَافِل غَيْرَ الْمُؤَقَّتَةِ، وَهَذِهِ لاَ تُقْضَى إِذَا فَاتَتْ. وَفِي قَوْلٍ ثَالِثٍ لِلشَّافِعِيَّةِ: إِنْ لَمْ يَتْبَعِ النَّفَل الْمُؤَقَّتُ غَيْرَهُ كَالضُّحَى قُضِيَ لِشَبَهِهِ بِالْفَرْضِ فِي الاِسْتِقْلاَل، وَإِنْ تَبِعَ غَيْرَهُ كَالرَّوَاتِبِ فَلاَ تُقْضَى.

وَاسْتَدَلُّوا لِلأَْظْهَرِ بِعُمُومِ قَوْلِهِ ﷺ: مَنْ نَسِيَ صَلاَةً أَوْ نَامَ عَنْهَا فَكَفَّارَتُهَا أَنْ يُصَلِّيَهَا إِذَا ذَكَرَهَا وَلِقَضَائِهِ ﷺ سُنَّةَ الْفَجْرِ لَيْلَةَ التَّعْرِيسِ. وَلِقَوْلِهِ ﷺ: مَنْ نَامَ عَنْ وِتْرِهِ أَوْ نَسِيَهُ فَلْيُصَلِّهِ إِذَا ذَكَرَهُ. وَبِحَدِيثِ أُمِّ سَلَمَةَ السَّابِقِ.

وَقَال الْحَنَابِلَةُ: تُقْضَى السُّنَنُ الرَّوَاتِبُ الْفَائِتَةُ مَعَ الْفَرَائِضِ إِذَا كَانَتْ قَلِيلَةً، فَإِذَا كَانَتْ كَثِيرَةً فَالأَْوْلَى تَرْكُهَا، إِلاَّ سُنَّةَ الْفَجْرِ فَإِنَّهَا تُقْضَى وَلَوْ كَثُرَتْ. وَاحْتَجُّوا لأَِوْلَوِيَّةِ تَرْكِ مَا كَثُرَ بِفِعْل النَّبِيِّ ﷺ يَوْمَ الْخَنْدَقِ، لَمْ يُنْقَل عَنْهُ أَنَّهُ صَلَّى بَيْنَ الْفَرَائِضِ الْمَقْضِيَّةِ؛ وَلأَِنَّ الاِشْتِغَال بِالْفَرْضِ أَوْلَى.
قَال الْحَنَابِلَةُ: لِلزَّوْجَةِ وَالأَْجِيرِ - وَلَوْ خَاصًّا - فِعْل السُّنَنِ الرَّوَاتِبِ مَعَ الْفَرْضِ لأَِنَّهَا تَابِعَةٌ لَهُ وَلاَ يَجُوزُ مَنْعُهُمَا مِنَ السُّنَنِ لأَِنَّ زَمَنَهَا مُسْتَثْنًى شَرْعًا كَالْفَرَائِضِ.


Cetak  
Wallahu a'lam